Att överleva livet

By Sunday, February 1, 2015 2 , , , Permalink 2

Jamie 09

Jamie, alltså jag, 19 år fyllda.

Ibland funderar jag alldeles för länge på saker och ting. Som det här med det kommande inlägget.

“Att överleva livet”. 

Jag vill ge er en inblick i mitt liv från tidigare ålder. Det behöver igentligen inte vara specifikt, men mina år mellan 16-19 känns ungefär lika samma.
Jag hade tagit på mig en roll som var väldigt krävande. Jag ville prestera, lyckas och vara bra. Både hemma, skola och alla mina jobb. Jag tror inte att jag hade någon aning om vart jag var på väg, men det som hade etsat sig fast i huvudet på mig var “att lyckas”.

Jag kommer från Borås, som de flesta av er känner till. Jag gick estetiska linjen på gymnasiet och jag började jobba som 16- åring.
De mesta är så luddigt och det är från den här tiden som blir mest klar i vilken skillnad jag har i mitt liv, till idag.
Jag körde på i ett hisnande tempo och ett tag hade jag 3 jobb och heltiddstudier på en och samma gång. Du hör ju – det blev pannkaka av det hela i mellan åt!
En del livsförändringar skedde och en del trauman uppstod, vilket späder på det luddiga i mitt minne. Jag trodde att jag mådde bra, men när jag kikar på vad det innebär “att må bra” så vet jag vad det betyder idag. Inte då.
Jag har alltid haft nära till humorn och skrattat mig igenom livet. Positiv inställning helt enkelt. Jag tror att det kan ha vart en stor faktor till varför jag klarat mig såpass bra som jag ändå gjort. Att hitta glädjen i de dystraste vrårna.

I månader med terapi, så vet jag att idag mår jag bra. Jag “vaknade upp” och har fått “aha” upplevelser på livet – som jag tidigare berättat. Nu förstår jag bättre.
Då – när jag var yngre, hade jag bara en stark livsgnista. Jag ville ju “lyckas” och då kan man inte lägga sig ner och dö.

Jag berättade ju att under mina tonår inte trodde att jag skulle leva tills jag fyllde 25.
När jag fyllde 18 fick jag seriös åldersnojja och hade ångest.
Livet var ju på väg att ta slut. 
All stress, alla dagar som bara flög förbi, åldern som bara steg och att jag inte hade någon riktig koll på vad som hände i livet, stressade på ännu mer. Att ha levt med PTS i nästan hela mitt liv är en bidragande faktor till all min stress. Att ha en självkänsla som får en att känna att man aldrig duger, gjorde ibland att du tappade hoppet på att du ens skulle klara dig tills du blev 25.

Idag kan jag ställa frågan; Vaddå klara mig? Vad skulle jag överleva? Livet? 
Det flyter ju på så fint ändå.
Det fina med det är – att det går att lära sig att förstå det.

Att aldrig kunna planera, se framtiden, förstå att det kommer att komma en morgondag och tjugo till, fick mig kanske att vara likgiltig till livet. Händer de eller händer det inte, så var det inget jag trodde att jag kunde påverka.
Att jag fick växa upp för snabbt, fick mig att tro att livet automatiskt blev kortare..
Att fylla 25 var i mina ögon som att fylla 95. Och det är ju inte alla som blir så gamla.. 

- – -

Tänk vad lycklig jag känner mig inombords idag. Jag förstår ju att det mesta går att jobba med. Att göra aktiva val, jobba med ångest, närvaron med mig själv och livet har fått mig att inse: Jag fyrdubblade min tid på jorden.
Jag fyllde 25, och jag ser fram emot 75 till!
Att det inte är någon ångestladdad känsla över det är en befrielse!
Jag ska få leva mitt liv. Och det är en underbar känsla.

Var glad för att du tar dina andetag. Du är fri. Om du vill vara fri. <3

2 Comments
  • Caaaamy
    February 1, 2015

    åhhh vad härligt att läsa! Fortsätt så bästa du ❤️

    • Jamie Sallmen
      February 1, 2015

      Fasiken vad underbar du är <3 tack going! I will! xox