KBT terapi

By Tuesday, November 11, 2014 0 , , , , Permalink 7

KBT

Att jag skulle hamna i terapi hade jag inte någon aning om. För när jag växte upp så fick jag “lära mig” att man inte skulle prata om allting med andra. Oavsett hur jag mådde, så hade ingen med det att göra, för det kunde ge negativa följder..

När jag sist berättade om att jag både gått i KBT och att jag börjar fatta galoppen här i livet, så dök det upp en del frågor hos er. Idag tänkte jag prata lite mer om just det här.

Jag jobbade på ett förtag där det fanns ett bra nät när de kom till hälsa på företaget. Butiken jag jobbade i var kaotisk, vilket ledde till att vi var fler i personalen som var slutkörda och knappt orkade ta oss dit. De skickade oss till företagshälsovården, där de skickade mig vidare till läkare som sedan föreslog KBT terapi för min del. Jag hade ångest över att ta mig ut till jobbet. Jag visste att man slet ihjäl sig, mer eller mindre – utan uppskattning.

KBT alltså. Ska jag snacka med en terapeut? Jaha, kan det vara så bra?
Känslan var oerhört jobbig, men det var ju det som behövdes och jag tänkte väl att om det är de som får mig att bli lycklig på jobbet igen, så fine.
Det tog inte lång tid innan min dåvarande terapeut förstod att det var så mycket mer som fanns hos mig. Jag led inte bara utav ångest över arbetsplatsen – jag hade ju en hel uppväxt, flera trauman och miljoner grejer till, som jag aldrig bearbetat eller ens berättat om.. (Som jag aldrig förstod var anledningen till hur jag gick runt och kände mig. All stress och den bubblan jag levde i var ju skapat utav det här.)
Jag hade ju aldrig pratat med någon. Jag fick ju inte. Man skulle ju bara inte. 
Jag tror att jag någonstans “satt och höll” på det mesta i första taget hos min terapuet. Jag vågade liksom inte släppa ut allt, släppa taget, låta orden trilla ut. Jag var nästan lite rädd, tills jag förstod.

Jag blir ju b ä t t r e !

Att få prata med någon, att få jobba ihop med någon som vet hur man hanterar det här, var en befrielse! Jag märkte att jag sakta men säkert fick svar på vissa frågor som jag alltid haft, jag fick mina aha upplevelser genom att förstå att det är okej, eller inte okej att känna så där. Jag är OKEJ. Jag lever. Jag är frisk. Jag tar mig framåt i livet, och jag jobbar med att bli bättre.
Jag har bara levt med en massa som jag aldrig hanterat innan!

Min terapeut fick mig också att förstå min egna värdighet. Jag är någon, jag är ju jag och det är inget jag bara ska rycka axlarna över! Hon hjälpte mig bland annat att förstå att det aldrig är ett barns fel att livet blir som det blir. Att konsekvenserna av mycket inte är mitt fel och att jag inte ska skylla allt på mig, ta på mig allt ansvar och trycka ner mig själv i skorna – för att jag själv trodde att jag ändå inte var värd så mycket.. 

// Jag hoppas att du fått lite mer svar på det ville veta mer om Minna.

Och till alla er underbara läsare; I Love You. Puss!

0 Comments