Det du kämpar emot kommer att bestå

JamieSaraJamie Sara 4Jamie

Middagen med mina tjejer var super mysig och det är verkligen något vi måste göra oftare. Tack goingar.

//

Till något helt annat. Som ni ser ovan så är det inte bara mobilkamerorna som har förändrats genom tiderna till det bättre! Bilden jag la upp med mitt nya korta hår, fanns “i en tidigare verision”, sedan 4 år tillbaka. Samma tjejer & samma lägenhet men ändå väldigt olika.

Bilden till vänster är jag och Sara när vi firade hennes födelsedag för fyra år sedan och bilden till höger är från vårt senaste firande. 

Vad ser du på bilderna? Vad är det som har förändrats?
Uppenbarligen en hel del.
Det blir så himla tydligt när det “finns bildbevis” på vart man har befunnit sig tidigare i livet. Du har säkert tänkt på detta också, men det som också skapas är en liten minnesbank där du kommer ihåg vart och hur du levde då, just vid den tidpunkten i livet.

Efter att ha suttit och läst ur Robin Sharmas ena bok här på morgonen så fick jag med mig en mening som stämmer in så väl;

“Det du kämpar emot kommer att bestå, men det du blir vän med börjar du övervinna.”

 

Jag började med vikten. Några månader efter det vänstra kortet åkte jag på mitt första ryggskott och där satte jag ner foten för mig själv. Jag la ner garden och accepterade mig och sa till mig själv att jag ville bli bra igen. För min egen skull och att jag är okej som jag är nu, men jag kan absolut bli bättre..
Jag levde i ett destruktivt förhållande som fick mig ur balans. Jag sa till mig själv att jag måste ta hand om mig själv och inte acceptera och utsätta mig för onödiga, negativa hemskheter var och varannan dag. Jag tog även tag i det och släppte mig fri.
Det tog sedan ett tag innan jag förstod att jag även kämpade emot mig själv. Inifrån.
Jag kämpade emot så hårt mot att inte förstå, utan fortsätta blunda mot livet för att köra på i den takt jag visste kunde hålla mig “över ytan” utan att drunkna. Att drunkna i stress och ångest.
Tills jag fick min hjälp och förstod att jag måste vara snäll mot mig själv. Ta i tu med allt det jobbiga, för att bara bli bättre.
Efter ytterligare ett destruktivt förhållande, som kan varit mitt svåraste break up någonsin, så hamnade jag på botten i livet. (Rör sig nämligen inte om någon pojkvän.)
Det som var fantastiskt då var att jag VISSTE att det går att övervinna. Jag var ju redan påväg. Jag insåg vad jag var tvungen att göra för att rädda mig själv, så att jag kunde bli vän med mig själv på riktigt och en gång för alla..
Jag låg på botten och brottades ett tag. Vilket är naturligt när det händer att livet vänder, som det minst sagt kändes. Efter ett tag fick jag nog och slutade att kämpa emot och lät mig förstå att jag är värd att leva ett bra liv. Ett långt liv och framför allt ett lyckligt liv.

Här är jag nu, Stark från insidan till utsidan. Vän med mig själv och mina brister och jag har slutat kämpa emot livet. Fyra år av en blandning av kamp och seger, i de mesta delar av livets alla kategorier.
Det min vän, är vad de två fotona skiljer sig åt. 

Det sägs att turbulenta tider föder stora ledare.
Jag känner mig som en ledare.
Jag är en ledare. 
Däremot känner jag att jag har utvecklingspotensial för att bli en ännu bättre en.
Man är ju aldrig färdig lärd här i livet.
Då kan jag passa på att påminna dig om att även du är en ledare. Om du vill vara det. Ta kontroll över ditt liv, låt inte livet styra dig.

Måndags peppen är total och en ny vecka har återigen infunnit sig!
Låt oss säga att vi tar den med storm – tillsammans.
All kärlek, PUSS!

5 tips till att hantera din ångest

By Sunday, February 1, 2015 0 , , , Permalink 2

Jamiee

Att ha sådan ångest över livet och att du är så stressad så du inte kan tänka klart och känner stor oro över livet, att du inte kan se ens en vecka framöver..
Det var jag.

I förra inlägget så beskrev jag i en “större bild” av hur det var, men den första meningen på det här inlägget är mer koncentrerad på hur det faktiskt har varit.

Ångest är något som alla människor “lider” av. Visste du det? Att alla har det.
Det är något som våra reptilhjärnor har bevarat och är en av våra nödvändiga signaler som skickas ut i kroppen.
Ett enklare exempel på varför vi har den är för att vi bland annat kunna prestera i olika sammanhang. Ex, en presentation i skolan. Den var ju lite ångestladdad eller hur?

Det är dock viktigt att kunna leva “ett normalt” liv och inte ha andan i halsen som om du springer ett marathonlopp dagarna i ända (som jag ibland beskrev hur jag kände mig).  För det kan ju hända att din ångest eskalerar ibland.

Jag pratar öppet om detta, för att jag vill dela med mig av den livskvalitén jag har hittat idag!
Jag vill att både tjejer & killar där ute ska ha en chans att kunna känna “Fasiken vad skönt. Jag är inte ensam.”

 

Här ger jag er 5 tips om hur du kan hantera din Ångest:

1.) Prata om det. Nummer ett. Superviktigt! Jag själv gick runt i 23 år och fattade ingenting. För att jag inte sa något. Så fort jag började prata om det med min dåvarande terapeut så lättade det. Sedan när jag förstod att det var enorm ångest som jag gick och bar på, så var jag öppen om det till mina vänner och så vidare. Det känns genast bättre när man “lyfter på locket” och låter det värsta sippra ut.

2.) Sök hjälp. Jätte viktitgt. Om du känner att din ångest inte är hanterbar, känner att den tar över ditt liv, eller att du inte “fungerar” normalt i vardagslivet. Ta hjälp av proffs! De är endast dem som kan se till att du får rätt hjälp, och rätt redskap för att Du ska bli bättre på att hantera din ångest! Det går alltid att vända sig någonstans, googla vart närmsta hjälp finns –  i din stad.
Svårt att hitta? Gå till vårdcentralen, gå någonstans! De hjälper dig. Det viktiga är bara ATT du gör det.

3.)  Var medveten! Vet du vad det är som pågår i den kroppsliga processen när det kommer till ångest? Vet du hur en “ångest kurva” ser ut och vad som kan påverka din ångest? Läs på! Jag förstod inte att det gick att jobba med ångesten på det sättet som jag gör idag. När den var som värst så trodde jag att jag skulle tappa andan till slut och dö av syrebrist, typ. Så är det dock inte. Ångest är inte farligt. Dessutom är det så att när du lärt dig känna av “varningssignalerna” så kan du stoppa ångesten att eskalera till max. Och till slut så har du bukt på den och attackerna blir mindre “kämpiga”. (Något du får lära dig om du går i KBT bland annat.)

4.) Kartlägg och sluta undvik. Exponera dig. Lite beroende på vad för ångest du mest drabbas av så kan man jobba med den på olika sätt. Är du som mig som har lite all möjlig ångest så får man kanske börja där den är som värst.
Vi kan ta mig som exempel: Min prestationsångest kontrollerade mitt liv ett bra tag. Jag slutade att göra det jag älskar mest – dansa.
Det tog mig 5 år att gå in i en sal överhuvudtaget. Men jag gjorde det. Jag satte upp ett mål. Jag skulle sluta undvika gruppträningssalar och exponera mig för min rädsla och idag ser man mig skuttandes på olika gruppträningar på gymmet!
Börja alltid med de minsta ångestkällorna först..

5.) ANDAS. Om det är något som du ska lägga på minnet så är det att Andas. Lungt och fint när du känner att ångesten kommer.
Det finns en tendens att vi spänner oss, blir stela eller liknanande när vi känner obehagskänslorna av ångesten som kryper sig på.
Då brukar vi också hålla andan, andas korta snabba andetag eller liknande. Det förvärrar bara. Därför ska du fokusera på att hitta andningen. Djupa fina andetag. Så ska du se att det känns bättre.

 

// Detta är tips utifrån min egna erfarenhet och min hantering av detta. 
Det är viktigt att tänka på att vi alla är olika individer med olika situationer. 
Ta hand om dig, din kropp och din själ. <3 

Jag hoppas att det ger något någonting.

Ha en fin Söndag, gullisar! 

Att överleva livet

By Sunday, February 1, 2015 2 , , , Permalink 2

Jamie 09

Jamie, alltså jag, 19 år fyllda.

Ibland funderar jag alldeles för länge på saker och ting. Som det här med det kommande inlägget.

“Att överleva livet”. 

Jag vill ge er en inblick i mitt liv från tidigare ålder. Det behöver igentligen inte vara specifikt, men mina år mellan 16-19 känns ungefär lika samma.
Jag hade tagit på mig en roll som var väldigt krävande. Jag ville prestera, lyckas och vara bra. Både hemma, skola och alla mina jobb. Jag tror inte att jag hade någon aning om vart jag var på väg, men det som hade etsat sig fast i huvudet på mig var “att lyckas”.

Jag kommer från Borås, som de flesta av er känner till. Jag gick estetiska linjen på gymnasiet och jag började jobba som 16- åring.
De mesta är så luddigt och det är från den här tiden som blir mest klar i vilken skillnad jag har i mitt liv, till idag.
Jag körde på i ett hisnande tempo och ett tag hade jag 3 jobb och heltiddstudier på en och samma gång. Du hör ju – det blev pannkaka av det hela i mellan åt!
En del livsförändringar skedde och en del trauman uppstod, vilket späder på det luddiga i mitt minne. Jag trodde att jag mådde bra, men när jag kikar på vad det innebär “att må bra” så vet jag vad det betyder idag. Inte då.
Jag har alltid haft nära till humorn och skrattat mig igenom livet. Positiv inställning helt enkelt. Jag tror att det kan ha vart en stor faktor till varför jag klarat mig såpass bra som jag ändå gjort. Att hitta glädjen i de dystraste vrårna.

I månader med terapi, så vet jag att idag mår jag bra. Jag “vaknade upp” och har fått “aha” upplevelser på livet – som jag tidigare berättat. Nu förstår jag bättre.
Då – när jag var yngre, hade jag bara en stark livsgnista. Jag ville ju “lyckas” och då kan man inte lägga sig ner och dö.

Jag berättade ju att under mina tonår inte trodde att jag skulle leva tills jag fyllde 25.
När jag fyllde 18 fick jag seriös åldersnojja och hade ångest.
Livet var ju på väg att ta slut. 
All stress, alla dagar som bara flög förbi, åldern som bara steg och att jag inte hade någon riktig koll på vad som hände i livet, stressade på ännu mer. Att ha levt med PTS i nästan hela mitt liv är en bidragande faktor till all min stress. Att ha en självkänsla som får en att känna att man aldrig duger, gjorde ibland att du tappade hoppet på att du ens skulle klara dig tills du blev 25.

Idag kan jag ställa frågan; Vaddå klara mig? Vad skulle jag överleva? Livet? 
Det flyter ju på så fint ändå.
Det fina med det är – att det går att lära sig att förstå det.

Att aldrig kunna planera, se framtiden, förstå att det kommer att komma en morgondag och tjugo till, fick mig kanske att vara likgiltig till livet. Händer de eller händer det inte, så var det inget jag trodde att jag kunde påverka.
Att jag fick växa upp för snabbt, fick mig att tro att livet automatiskt blev kortare..
Att fylla 25 var i mina ögon som att fylla 95. Och det är ju inte alla som blir så gamla.. 

- – -

Tänk vad lycklig jag känner mig inombords idag. Jag förstår ju att det mesta går att jobba med. Att göra aktiva val, jobba med ångest, närvaron med mig själv och livet har fått mig att inse: Jag fyrdubblade min tid på jorden.
Jag fyllde 25, och jag ser fram emot 75 till!
Att det inte är någon ångestladdad känsla över det är en befrielse!
Jag ska få leva mitt liv. Och det är en underbar känsla.

Var glad för att du tar dina andetag. Du är fri. Om du vill vara fri. <3

WEDNESDAY

By Wednesday, November 12, 2014 0 , , , Permalink 6

Jamiesallmen

Hej goingar!

Har ni läst gårdagens inlägg? Jag pratar bland annat om hur jag började med min KBT terapi. Ni är fantastiska på feedback till mig vilket är superkul!

Just befinner jag mig på Odenplan och dricker lite kaffe. Jag ska äntligen få gå på en MR för min rygg! Så snart ska jag få reda på om det är något allvarligt fel med den då jag haft problem med den under många år. Jag vill bara få klartecken på att jag kan dansa för resten av mitt liv, som om det inte finns en morgondag! Eller slippa vara rädd att den rasar om jag tränar viss träning.. Eller bara slippa känna mig som en pasnionär i mellan åt ; )  Håll tummarna! 
Efter det ska jag komiskt nog gå och köra ett ryggpass med min bättre team buddy, Amanda! Att bygga upp starka muskler har jag ju märkt hjälper mig att hålla den värsta smärtan borta, så varför inte !

KBT terapi

By Tuesday, November 11, 2014 0 , , , , Permalink 7

KBT

Att jag skulle hamna i terapi hade jag inte någon aning om. För när jag växte upp så fick jag “lära mig” att man inte skulle prata om allting med andra. Oavsett hur jag mådde, så hade ingen med det att göra, för det kunde ge negativa följder..

När jag sist berättade om att jag både gått i KBT och att jag börjar fatta galoppen här i livet, så dök det upp en del frågor hos er. Idag tänkte jag prata lite mer om just det här.

Jag jobbade på ett förtag där det fanns ett bra nät när de kom till hälsa på företaget. Butiken jag jobbade i var kaotisk, vilket ledde till att vi var fler i personalen som var slutkörda och knappt orkade ta oss dit. De skickade oss till företagshälsovården, där de skickade mig vidare till läkare som sedan föreslog KBT terapi för min del. Jag hade ångest över att ta mig ut till jobbet. Jag visste att man slet ihjäl sig, mer eller mindre – utan uppskattning.

KBT alltså. Ska jag snacka med en terapeut? Jaha, kan det vara så bra?
Känslan var oerhört jobbig, men det var ju det som behövdes och jag tänkte väl att om det är de som får mig att bli lycklig på jobbet igen, så fine.
Det tog inte lång tid innan min dåvarande terapeut förstod att det var så mycket mer som fanns hos mig. Jag led inte bara utav ångest över arbetsplatsen – jag hade ju en hel uppväxt, flera trauman och miljoner grejer till, som jag aldrig bearbetat eller ens berättat om.. (Som jag aldrig förstod var anledningen till hur jag gick runt och kände mig. All stress och den bubblan jag levde i var ju skapat utav det här.)
Jag hade ju aldrig pratat med någon. Jag fick ju inte. Man skulle ju bara inte. 
Jag tror att jag någonstans “satt och höll” på det mesta i första taget hos min terapuet. Jag vågade liksom inte släppa ut allt, släppa taget, låta orden trilla ut. Jag var nästan lite rädd, tills jag förstod.

Jag blir ju b ä t t r e !

Att få prata med någon, att få jobba ihop med någon som vet hur man hanterar det här, var en befrielse! Jag märkte att jag sakta men säkert fick svar på vissa frågor som jag alltid haft, jag fick mina aha upplevelser genom att förstå att det är okej, eller inte okej att känna så där. Jag är OKEJ. Jag lever. Jag är frisk. Jag tar mig framåt i livet, och jag jobbar med att bli bättre.
Jag har bara levt med en massa som jag aldrig hanterat innan!

Min terapeut fick mig också att förstå min egna värdighet. Jag är någon, jag är ju jag och det är inget jag bara ska rycka axlarna över! Hon hjälpte mig bland annat att förstå att det aldrig är ett barns fel att livet blir som det blir. Att konsekvenserna av mycket inte är mitt fel och att jag inte ska skylla allt på mig, ta på mig allt ansvar och trycka ner mig själv i skorna – för att jag själv trodde att jag ändå inte var värd så mycket.. 

// Jag hoppas att du fått lite mer svar på det ville veta mer om Minna.

Och till alla er underbara läsare; I Love You. Puss!