Emotional Storm

Emotional Storm
Solen skiner, Jag är ledig och livet känns, ja – faktiskt rätt jobbigt just idag. 

Jag har en dag där jag bara är översvämmad av jobbiga känslor, då livets baksidor gör sig påminda. Kanske är det någon som känner att det är för djupt att blogga om, men jag vet att det finns mycket styrka i det som kanske ger något hopp till någon annan där ute som har det tufft. Det är okej att känna & prata om saker & ting.
Det är till och med otroligt viktigt att vi gör det!

Det är nämligen så att idag känner jag ångest över mitt liv som inte är som jag kanske riktigt har planerat. Jag blir ofta påmind om min brutna relation med min mamma, som gör så otroligt ont ibland. Idag är en sådan dag. Jag kommer ju i samma veva på att jag då helt plötsligt är föräldrarlös – då min far har varit ur bilden sedan jag var 4. Föräldrarlös? Men de båda lever ju? I ärlighetens namn så är det inte så enkelt och min relation till min mor är hos mig fortfarande ett upprivet sår. Vi gick skilda vägar för 3 år sedan då jag höll på att gå under. I snabba drag kan man väl säga att mitt liv gått ut på att vara mamma till min egna mamma och tillslut så gick det inte så bra. Att jag tre år senare fortfarande sitter här och mår dåligt kanske får folk att tänka att det bara är att ta upp bekantskapen igen, däremot så är inte det ett alternativ av många olika anledningar. Att känna känslan av att det inte finns någon mamma att ringa om jag skulle bli dödsjuk, eller vara med i en olycka eller en enklare sak som när livet kanske vänder eller när man vill dela med sig av världens bästa nyheter – är fruktansvärt jobbig. Jag känner mig ensam. Kikar jag på min uppväxt överlag, så var jag ju bara där och kunde väll inte förlita mig på att de vuxna runt om mig skulle hjälpa till som vuxna ändå, men jag var i alla fall inte ensam hemma. Mamma var ju där. En mamma är ju alltid en “mamma” i ett barns ögon. En känsla av trygghet – trotts att det kanske inte finns någon. Jag har genom alla mina år hittat en inre styrka som drivit mig framåt. Ett driv utan dess like. En passion om att Lyckas här i livet som gjorde att jag inte la mig raklång, eller gav upp. Jag ville bli någon. 

Första tanken om vad jag “igentligen fightas med” kom när min 3 år äldre bror frågade mig för två sommrar sedan; “Jamie, Vad är det du har gjort för att komma dit du är idag? Hur lyckas du?”. Då att tillägga att hans liv inte varit felfritt & jag kunnat hamna i samma soppa lika enkelt om jag gav upp. 
Jag funderade först ett tag; “Well. Jag står ju rätt still just nu? Jag har ju så himla lång väg kvar till mina mål..” Men det var ju inte hela sanningen. Efter flera terapisamtal i mitt liv och ytterligare en fråga från min lillebror Om hur jag lyckas? så har jag nu reflekterat ett tag. Jag har DET. Det där drivet, den kämparglöden som aldrig kommer få mig att lägga mig raklång och ge upp, trotts tårarna som rinner ner längst mina kinder för miljonte gången. Så känner jag alltid att; jag är jag f*n inte klar. Det jobbiga känslan som tätt kryper sig på är; Hur ska jag bära mig åt för att komma hela vägen? Det blir lite av samma utmaning som att växa upp – det var ingen som sa till mig hur man skulle bli vuxen, skaffa bankkort, söka jobb eller visade mig hur man gör här i livet. Jag fick utforska det själv. Jag var ju mamman i mitt liv, oavsett om jag var 6,12,17 år gammal..
Att vara ensam är en svår sak. Men efter att fått höra att det är ett mirakel att jag varken är alkolist eller narkoman efter mina år i livet, så har jag fattat galoppen – jag är en krigare. Jag måste bara våga mig ut på mer okänd mark och ta till mig mina drömmar. Våga misslyckas och inte känna att livet är över om jag måste återvända och börja om. Det läskiga är när man vet att mammas famn inte kommer att ta emot mig om jag kommer besägrad hem igen.. Men jag får försöka hitta min trygghet inom mig själv. Ibland känner jag mig som 87 på grund av min långa livserfarenhet, medans inom mig så känner jag mig ibland som 5. Bägge delarna är okej och får mig till den jag är. Som jag fått höra innan; Jag är en gammal själ i en ung kropp. Samtidigt som tårarna talar om att jag fortfarande känner barnet inom mig svälta av obesvarad kärlek. 
Och vet ni vad? Jag har tagit mig så här långt. 
Jag lever, jag har drivet och jag ska hitta min väg.
Att ha sådana här dagar är jobbigt rent känslomässigt, men så otroligt viktigt så att man själv kan se kontrasterna i sitt liv. Du får en överblick om vart du är i tillvaron & vad du vill. Att sakna någon men ändå inse att det är viktigt att du tar hand om Dig. Du (jag) är viktigast i Ditt (mitt) liv. Heja oss!

Idag får vara en uppochner dag. Jag vet att jag vänder på den snart igen och hittar peppen.

“I do believe in myself.
I do believe I’m strong. I can do this.”

 

_______________________________
A long explanation of my emotional storm inside of me today. 
Even if I’m free from work, the sun is shining and life should be good – I feel that today is a hard day.

Today is a day I got reminded of my broken relationship with my mum. I haven´t spoke that much about it in the blog before but I hope I can give somebody something to be honest about it. Life isn´t easy or fair all the time. But you have to try to remember that you´ve come all this way. And why did you do that? 
If you want to read more about my story, feel free to use google translate. It could be worth it. 

Much love, and remember to believe in yourself. 
It is okey to have bad days, just pick up yourself right after!

Love, J

I ilfart med Taxin till BB

By Wednesday, December 9, 2015 0 , , , Permalink 2

Baby Jamie

Det var så de började. Den 9 December kände Mamma att värkarna började, men hon ville inte vara med längre utan hoppades på att hon kunde skjuta upp det hela. Men det var dags. 
I ilfart från lilla Bollebygd där mamma & pappa bodde -89 satt mamma i taxin mot Borås BB. Jag hade nästan bråttom ut brukade hon förklara, när hon sedan fortsatte att berätta att de fick slänga upp henne på en brits i Entrén på sjukhuset för att sedan åka upp på BB.
Snabbt gick det hela och jag kom till världen kl. 00.05, den 10 December. 
Nobeldagen och allt. Under min uppväxt så brukade jag alltid skämta om att jag var ett Nobelpris till mamma. Dessutom sa min Mormor någongång att det är ju kul att Kungen alltid firar min dag med en stor fest var eviga år på min dag.. <3

____
Ja, nu är jag här. 25 år gammal. Och när jag vaknar så är jag helt plötsligt 26. Ingen ålder säger vissa, bara barnet säger några. Några kanske tänker att jag börjar bli lite äldre. Men vem bryr sig igentligen?
Jag själv säger att jag är en gammal själ i en ung kropp. Och att ålder är bara en ålder. Det definerar inte vem du är som person, eller förklarar vad du har gått igenom.

För ett år sedan så var det så påtagligt vad min historia har gett mig. Ärr, sår men en jäkla massa styrka.
När jag fyllde 18, kunde jag aldrig se att jag ens skulle fylla 25. Idag, har jag levt klart hela mitt 25 åriga liv och börjar om på ett nytt år, med framtidshopp och ljus.
Tack till alla er underbara människor som ger mig kärlek, på ett eller annat sätt. Ni har gett mig näring till att blomma. Och jag vill ge er ett löfte; Jag kommer aldrig ge upp. 

/En lite yngre Jamie.