A break from training

By Wednesday, April 13, 2016 0 , , , Permalink 6

A break

Som jag nämnde lite snabbt så tog jag mig en sväng till kiropraktorn innan London. Efter att jag kom hem kom besök nummer två, där det slutar med att jag blir avrådd träning under en period. Det är tydligen så att mina diskar inte är helt hundra och det är irriterat runt om dem. (Samma område som jag hade diskbråck på för 1, 1/2 år sedan). Dock så ser det även ut att disken ovanför även har fått “kompensera” lite från den som redan är lite halvdålig sedan tidigare..

Vad betyder då detta? Jo – att trotts pepp, motivation och laddad till tusen så måste jag ställa in min älskade Piloxing ett tag framöver. Dessutom så måste jag avstå Body Fit klasserna för att vila.
Det är hårt när hjärnan inte vill inse att kroppen inte är gjord av stål. Dock är det hälsa jag jobbar med, så det är bara att föregå med gott exempel och lyssna på kroppen.. Det är tufft – men jag ger inte upp hoppet om en ljus vår i alla fall.
Jag får sysselsätta mig med annat som jag älskar under tiden<3

___________________________________
As I mentioned a little quickly I went to my chiropractor before I went to London. After I came home I went for the second visit and it ended in some not-so-fun news. He told me to stay of from my training and rest for a while. It is my disks in the lower back that is hurting and I have a bad inflammation in between. (The same place where I had my herniation a year and a half ago). It also looks like the disk above is compensating for the other one, which make everything little more hurtful. 

So – What does this mean? Well, no matter how happy, motivated and loaded with energy for my new Piloxing term I have to cancel for a time. I also have to rest from my Body Fit classes. 
It is hard to accept that my body isn´t made of steel, even if my mind is. But I am working with health, so I have to lead by example and listen to what my body has to say.. It is hard – but I won’t give up hope on a light spring anyway. 
 Then I just need to spend more time for something else I love during that period of time <3 

Emotional Storm

Emotional Storm
Solen skiner, Jag är ledig och livet känns, ja – faktiskt rätt jobbigt just idag. 

Jag har en dag där jag bara är översvämmad av jobbiga känslor, då livets baksidor gör sig påminda. Kanske är det någon som känner att det är för djupt att blogga om, men jag vet att det finns mycket styrka i det som kanske ger något hopp till någon annan där ute som har det tufft. Det är okej att känna & prata om saker & ting.
Det är till och med otroligt viktigt att vi gör det!

Det är nämligen så att idag känner jag ångest över mitt liv som inte är som jag kanske riktigt har planerat. Jag blir ofta påmind om min brutna relation med min mamma, som gör så otroligt ont ibland. Idag är en sådan dag. Jag kommer ju i samma veva på att jag då helt plötsligt är föräldrarlös – då min far har varit ur bilden sedan jag var 4. Föräldrarlös? Men de båda lever ju? I ärlighetens namn så är det inte så enkelt och min relation till min mor är hos mig fortfarande ett upprivet sår. Vi gick skilda vägar för 3 år sedan då jag höll på att gå under. I snabba drag kan man väl säga att mitt liv gått ut på att vara mamma till min egna mamma och tillslut så gick det inte så bra. Att jag tre år senare fortfarande sitter här och mår dåligt kanske får folk att tänka att det bara är att ta upp bekantskapen igen, däremot så är inte det ett alternativ av många olika anledningar. Att känna känslan av att det inte finns någon mamma att ringa om jag skulle bli dödsjuk, eller vara med i en olycka eller en enklare sak som när livet kanske vänder eller när man vill dela med sig av världens bästa nyheter – är fruktansvärt jobbig. Jag känner mig ensam. Kikar jag på min uppväxt överlag, så var jag ju bara där och kunde väll inte förlita mig på att de vuxna runt om mig skulle hjälpa till som vuxna ändå, men jag var i alla fall inte ensam hemma. Mamma var ju där. En mamma är ju alltid en “mamma” i ett barns ögon. En känsla av trygghet – trotts att det kanske inte finns någon. Jag har genom alla mina år hittat en inre styrka som drivit mig framåt. Ett driv utan dess like. En passion om att Lyckas här i livet som gjorde att jag inte la mig raklång, eller gav upp. Jag ville bli någon. 

Första tanken om vad jag “igentligen fightas med” kom när min 3 år äldre bror frågade mig för två sommrar sedan; “Jamie, Vad är det du har gjort för att komma dit du är idag? Hur lyckas du?”. Då att tillägga att hans liv inte varit felfritt & jag kunnat hamna i samma soppa lika enkelt om jag gav upp. 
Jag funderade först ett tag; “Well. Jag står ju rätt still just nu? Jag har ju så himla lång väg kvar till mina mål..” Men det var ju inte hela sanningen. Efter flera terapisamtal i mitt liv och ytterligare en fråga från min lillebror Om hur jag lyckas? så har jag nu reflekterat ett tag. Jag har DET. Det där drivet, den kämparglöden som aldrig kommer få mig att lägga mig raklång och ge upp, trotts tårarna som rinner ner längst mina kinder för miljonte gången. Så känner jag alltid att; jag är jag f*n inte klar. Det jobbiga känslan som tätt kryper sig på är; Hur ska jag bära mig åt för att komma hela vägen? Det blir lite av samma utmaning som att växa upp – det var ingen som sa till mig hur man skulle bli vuxen, skaffa bankkort, söka jobb eller visade mig hur man gör här i livet. Jag fick utforska det själv. Jag var ju mamman i mitt liv, oavsett om jag var 6,12,17 år gammal..
Att vara ensam är en svår sak. Men efter att fått höra att det är ett mirakel att jag varken är alkolist eller narkoman efter mina år i livet, så har jag fattat galoppen – jag är en krigare. Jag måste bara våga mig ut på mer okänd mark och ta till mig mina drömmar. Våga misslyckas och inte känna att livet är över om jag måste återvända och börja om. Det läskiga är när man vet att mammas famn inte kommer att ta emot mig om jag kommer besägrad hem igen.. Men jag får försöka hitta min trygghet inom mig själv. Ibland känner jag mig som 87 på grund av min långa livserfarenhet, medans inom mig så känner jag mig ibland som 5. Bägge delarna är okej och får mig till den jag är. Som jag fått höra innan; Jag är en gammal själ i en ung kropp. Samtidigt som tårarna talar om att jag fortfarande känner barnet inom mig svälta av obesvarad kärlek. 
Och vet ni vad? Jag har tagit mig så här långt. 
Jag lever, jag har drivet och jag ska hitta min väg.
Att ha sådana här dagar är jobbigt rent känslomässigt, men så otroligt viktigt så att man själv kan se kontrasterna i sitt liv. Du får en överblick om vart du är i tillvaron & vad du vill. Att sakna någon men ändå inse att det är viktigt att du tar hand om Dig. Du (jag) är viktigast i Ditt (mitt) liv. Heja oss!

Idag får vara en uppochner dag. Jag vet att jag vänder på den snart igen och hittar peppen.

“I do believe in myself.
I do believe I’m strong. I can do this.”

 

_______________________________
A long explanation of my emotional storm inside of me today. 
Even if I’m free from work, the sun is shining and life should be good – I feel that today is a hard day.

Today is a day I got reminded of my broken relationship with my mum. I haven´t spoke that much about it in the blog before but I hope I can give somebody something to be honest about it. Life isn´t easy or fair all the time. But you have to try to remember that you´ve come all this way. And why did you do that? 
If you want to read more about my story, feel free to use google translate. It could be worth it. 

Much love, and remember to believe in yourself. 
It is okey to have bad days, just pick up yourself right after!

Love, J

Känslomässig dipp

Känslomässigt

Hej mina fina!
Hur mår ni? Måndag och allt!
I vanliga fall så är det just denna dagen på veckan som jag känner mig mest inspirerad, motiverad och peppad till max. Idag är tyvärr inte den dagen, dock av privata skäl.
Igår var de en av de där dagarna på året som man blir så mycket påmind om hur man själv är uppvuxen och kanske saknat, men jag säger som jag gjorde i det inlägget – fast att du nu byter ut ordet “Mamma” mot “Pappa”. Kärlek till er som gör ett fantastiskt jobb! (D, you are amazing!) 

Idag är ännu en jobbig dag och den är lite värre. (Även det av privata skäl.) Jag missar en viktig dag och jag önskar att saker & ting såg annorlunda ut helt enkelt.
Jag har dock haft turen att fått prata ur mig en del med nära för det är de som gäller för att lätta på de jobbiga. Och jag vet att den här dagen passerar förbi i lugn och ro och i morgon kommer det en ny fin dag. Man måste tillåta sig själv att känna, även de jobbiga känslorna vi har här i världen och det är okej att känna. Vi är inte mer än mänskliga.

Så – jag gör så att jag checkar ut för idag.
Jag kommer tillbaka i morgon med ny energi & massa nya krafter (de lär jag ha efter att ha startat dagen med ett BodyFit pass!) och så får vi köra en kick ass vecka efter det. Låter det OK? 
Massa kärlek till er. Puss <3

Vad är mitt syfte med bloggen?

syftet är

Jag fick frågan för ett tag sedan; Vad är ditt syfte / vad har du för mål med ditt bloggande?
Svaret är enkelt och här är några olika anledningar. 

– Jag älskar att skriva
– Jag vill ge inspiration till en hälsosammare livsstil, både insidan och utsidan
– Sprida positiva tankar
– Dela med mig av mina främsta intressen så som träning och mode
– Utveckla och utmana mig själv och nå mina drömmar

Nedan har du dock en längre utläggning av mitt bloggande <3
// Jag har bloggat sedan jag var 18 och det känns som det är en naturlig del av mig. Innehållet har skiftat i takt med att jag blivit äldre, ändrat intressen och så vidare.
Jag ser också hur min text och mitt innehåll har blivit “naknare” och mer öppet.

Mitt yngre jag satt fast i ett mörkt hål där jag var rädd för att uttrycka mig, eller säga som jag känner för – och sedan bli bedömd av det. Jag körde på en ytligare bloggning och höll stenhårt i humorn.
Att bli bedömd, få kritik, höra andras åsikter var rena mardrömmen förut. Jag var rädd att vara för svag och för sårbar om jag dela med mig utav för mycket.

För att du ska förstå lättare så är det såhär; En person som inte har någon självkänsla kan många gånger känna att ett betyg, ett utlåtande eller kritik handlar om en själv. Att det som sägs eller sätts är ett betyg på sin egna värdighet. Alltså i detta fallet – vad jag är värd.
Detta är något som jag brottats med så många gånger i mitt liv, fram till idag.
Tack vare att jag är medveten om detta idag, utvecklats och fått skinn på näsan så går det självklart lättre att jobba med självkänslan. Är man omedveten om att det funkar så, så är det tufft att förstå.

Mitt yngre jag: Att du inte gillar mig eller att jag får IG i betyg. Det var lika med att jag är värdelös.
Bloggandet hölls på en nivå där jag fick skriva, uppdatera och ha kul, men samtidigt ha en väldig distans till mina läsare. Att ingen skulle kunna nå in i mig och kunna såra mig för det jag alltid skämts över, min resa. 

Idag: Jag tycker det är helt okej om du inte gillar mig. Jag har många andra som gör det. Skulle jag få något underkänt betyg idag, så förstår jag att det går att plugga upp. Jag har ett värde oavsett.
Bloggandet har utvecklats, jag delar med mig av jobbiga stunder, det är öppet och jag skäms inte över min resa, jag väljer att se styrkan ur den.

Så vart jag vill komma är att idag får ni hänga med på en djupare nivå än vad ni har gjort tidigare.  Jag vågar skriva tankar svart på vitt. Jag är starkare än mitt yngre jag. Jag har fått lära mig att det kan vara till hjälp för andra. 
Ett av mina mål är att jag vill att du som läser får känna med mig. Eller att du kan relatera till och förstå att du inte är ensam. Tillsammans är vi många och vi blir starkare ihop. Oavsett vad det är du relaterar till. Du kanske blir inspirerad av hur man når sina drömmar, haft det tufft eller så kanske du inte har gått igenom samma som mig, men mitt skrivande berör något annat hos dig. Du kanske rent utav bara hänger här för de sköna bilderna också, det är okej.

Min blogg och mitt mål är att få dig oavsett vem du är att få känna lättnad. Att få känna att du inte är ensam. Att du hittar inspiration.
Jag hoppas också att jag kan tända hopp.
Jag säger inte att jag förstår det du går igenom, men jag lovar att lyssna.

Att om jag, med endast mitt skrivande kan inspirera eller hjälpa en endaste person då vet jag att jag lyckats.. Det ger mig mer drivved för att fortsätta blogga. Fortsätta öppna upp, fläka ut och ge er mer av situationer som jag befunnit mig i. Ge mer av min resa från den sköra tjejen med stora drömmar som blev stark.

Med mitt skrivande så ser jag att jag har möjligheten att påverka och jag har makten att skriva om saker jag tycker ska lyftas. Jag har chansen att rädda, hjälpa och peppa.

-  Jag får också möjligheten att tala om för dig, hur värdefull du är och vilka fantastiska möjligheter du har! 
<3

Jag hoppas att det är ett bra svar. 

 

 

Ja visst ja, självklart ska jag ha det otroligt roligt och njuta av min resa. Göra det som får mig och må bra. Få livet att räknas. Ni får ju även hänga med på en del ytligare inlägg som shopping, resande, outfits och träningtips. Jag hoppas dock på att det är en grym mix av vad livet faktiskt är – snyggt men seriöst!

Morsdag, utan mor

 

MorsdagMorsdag. Andra dagen på året som man blir påmind om hur sin egna situation ser ut och man blir jämförd med den där perfekta mallen av hur en familj ser ut. Förut var det bara en dag per år. Nu har jag två.

Jag ska tala om er för att det är inte alltid helt lätt, känslomässigt.
Däremot så har jag lärt mig att acceptera. Det jag har lärt mig i vuxna år är att det är den magiska nyckeln till det mesta och det finns ingen som är så lättad över att jag har förstått det.
Acceptansen.
För ibland, oavsett hur mycket du önskar och vill, så kan man inte förändra vissa situationer, händelser eller liknande.

Så – jag gör såhär idag, jag firar alla kvinnor. Alla kvinnor som har en betydande roll i ett barns liv oavsett om de har egna eller ej. Alltså, mammor, släktingar, fröknar, alla pappor som fått agera mammor, medmänniskan som är där och alla morföräldrar som ibland har fått agera mammor två gånger här i livet.
Jag firar dig – för att du är minst lika viktig som den biologiska modern.

Och till alla “barn” (vuxna som små barn) som känner att dessa dagar är tyngande av olika anledningar – vänd på det. Tacka den kvinna som la en vänlig hand mot din axel, fira kvinnan som du vuxit upp med, fira mor på ditt sätt.
Acceptera och hitta glädjen i denna magiska söndag.
Du är betydelsefull, både med och utan förälder.
Du är inte ensam. Jag är inte ensam.

#detäraldrigettbarnsfel

“It´s not only the parents that raise their children, its the entire flock”

Kärlek.

Starkare än någonsin, svagare än imorgon.

By Wednesday, April 22, 2015 0 , , Permalink 2

Jamie Sallmén

Jag är starkare än jag någonsin varit.
– Efter att ha nått botten, mer än en gång i mitt liv.
Väl där nere så har jag sagt till mig själv att det inte är meningen att jag ska sluta där. Jag har haft en stark inre röst som jag alltid lyssnat på, som sagt att det är så mycket mer livet har att erbjuda. Det finns platser som jag ännu inte besökt och jag är inte klar här och nu, jag har ju inte ens gjort hälften av vad jag vill göra – jag förtjänar att må bättre.

Det handlar inte om att ha livet på topp jämt. Det är mer att hitta ett jämnare flow och jag tror starkt på att det kommer inifrån.

Jag vet också att allt handlar om val. Vad du eller jag Väljer att göra.

Jag kunde självfallet valt att inte lyssna på den inre rösten och fortsatt i en nedåtgående, negativ spiral och tappat hoppet om allt. Jag hade kunnat ge upp.
Jag valde att kämpa.
Jag är född i ett optimistiskt tecken, däremot vet jag inte om det har att göra med det..  Men jag har oftast sett på saker och ting med en ganska lättsam syn där jag oftast sagt ” Ja, de är klart det går” trotts att det nästintill sett “omöjligt” ut att genomföra.
Det som min resa har gett mig är just vetskapen om att, det mesta är genomförbart. Bara du på riktigt vill, och faktiskt ger allt.
Ordet omöjligt är hos mig inget ord som får mig att ge upp. Snarare; vi får väl se..

Samtidigt vill jag också lyfta att min resa är ingenting som jag kunnat klara av, alldeles själv. Jag trodde alltid att ensam är starkast. Riktigt så är det inte. Vi är ganska bra på att vara väldigt hårda mot oss själva, när vi minst behöver det.

Därför är jag tacksam för att under mina år, så har jag fått möta otroligt starka, inspirerande personer i alla åldrar. Några är mina bästa vänner och andra är bekanta. När jag kikar tillbaka, så är det också orden jag fått höra; att någon alltid trodde på mig. Det har vart allt ifrån min mormor, lärare (endast ett fåtal – jag var inte den lättaste att ha och göra med i skolan), till David, terapeuter och vänner. Människor som gett mig styrkan att fortsätta. För vi alla behöver höra att vi är bra. Utan dem och alla fina ord och rader som ni fina männsikor skriver, så hade inte denna resan varit lika ljus.
Ni inspirerar mig till att fortsätta vara mig.
Jag älskar er.

Ha världens bästa Onsdag nu. 
Ge någon människa du känner en extra push och säg något positivt.
Alla behöver det.

Flashback; Jamie 19 år

By Friday, April 10, 2015 0 , , Permalink 5

Flashback; Jamie 19 år

Flashback; Jamie 19 år/

Har du någonsin spanat in en person och tänkt: Helt otroligt vilken tur den personen har med allt? Med pengar, karriär, eller vad det än må vara? Kanske innerst inne även känt lite avund? Samtidigt som du talar om för dig själv att, ja, de är ju ändå hopplöst, du är ju född i en annan familj/med andra förutsättningar, eller ger dig själv vilken bortförklaring som helst, om varför det där inte kan vara du..
Ja, chansen är stor att du har jämfört dig själv med någon. Vi är ganska duktiga på detta. Jag själv gör det!

Jag ska dock tala om en sak. Det “där” kan vara du!

Självklart föds vi med olika förutsättningar, det sticker jag inte under stolen med. Det behöver dock inte betyda att du inte ska kunna komma dit som du drömmer om.

Vi tar mig som ett exempel.
Bilden ovan, är tagen i en utav mina tuffaste perioder i livet. (Har tyvärr en del sådana). 
Jamie 19 år och bor i min hemstad Borås. Jag hade egen lägenhet som för mig kostade skjortan. För att kunna behålla den, då jag inte hade möjlighet att bo hemma och hade heller inget ekonomiskt stöd från föräldrar, så var jag tvungen att jobba. Jag hade vid denna tidpunkten tre till fyra jobb som skiftade allt från dag tid, till nattetid och helger. Jag hade också heltidsstudier – sista terminen på gymnasiet, alltså låg studenten runt hörnet. Jag nöjer mig heller inte med ett samlat betygsdokument, utan jag skulle bli godkänd och klar.
Detta pågår samtidigt som allt runt om mig var rörigt som det var.
Jag hade ett mål – det var att flytta till en annan stad (hade förälskat mig i Stockholm) och skaffa mig en karriär.
Jag tog mig igenom ett jobbigt halvvår, tog studenten och satt någon månad senare i min flyttbil upp hit.
Det jag kan tala om är, att så länge du ger dig själv chansen att lyckas, det är endast då du kan göra det.
Jag är inte klar än, jag har en lång väg att vandra innan mina drömmar och mål är klara. Däremot är jag betydligt närmare nu, än då.

Det spelar inte så mycket roll om vilken bakrund vi har. Eller vart vi kommer ifrån. Det viktigaste är att vi tror på oss själva och låter oss bli bättre.

Jag vet att det finns någon där ute som kämpar igenom en tuff period just nu, det finns det alltid. Till dig vill jag bara säga att; Håll ut! Var stark. Det kommer vara värt det <3
Med dagens Flashback Friday så vill jag ge mig själv och alla därute som vägrar att ge upp, en stor klapp på axeln!

Du & Jag är fantastiska. 

Det du kämpar emot kommer att bestå

JamieSaraJamie Sara 4Jamie

Middagen med mina tjejer var super mysig och det är verkligen något vi måste göra oftare. Tack goingar.

//

Till något helt annat. Som ni ser ovan så är det inte bara mobilkamerorna som har förändrats genom tiderna till det bättre! Bilden jag la upp med mitt nya korta hår, fanns “i en tidigare verision”, sedan 4 år tillbaka. Samma tjejer & samma lägenhet men ändå väldigt olika.

Bilden till vänster är jag och Sara när vi firade hennes födelsedag för fyra år sedan och bilden till höger är från vårt senaste firande. 

Vad ser du på bilderna? Vad är det som har förändrats?
Uppenbarligen en hel del.
Det blir så himla tydligt när det “finns bildbevis” på vart man har befunnit sig tidigare i livet. Du har säkert tänkt på detta också, men det som också skapas är en liten minnesbank där du kommer ihåg vart och hur du levde då, just vid den tidpunkten i livet.

Efter att ha suttit och läst ur Robin Sharmas ena bok här på morgonen så fick jag med mig en mening som stämmer in så väl;

“Det du kämpar emot kommer att bestå, men det du blir vän med börjar du övervinna.”

 

Jag började med vikten. Några månader efter det vänstra kortet åkte jag på mitt första ryggskott och där satte jag ner foten för mig själv. Jag la ner garden och accepterade mig och sa till mig själv att jag ville bli bra igen. För min egen skull och att jag är okej som jag är nu, men jag kan absolut bli bättre..
Jag levde i ett destruktivt förhållande som fick mig ur balans. Jag sa till mig själv att jag måste ta hand om mig själv och inte acceptera och utsätta mig för onödiga, negativa hemskheter var och varannan dag. Jag tog även tag i det och släppte mig fri.
Det tog sedan ett tag innan jag förstod att jag även kämpade emot mig själv. Inifrån.
Jag kämpade emot så hårt mot att inte förstå, utan fortsätta blunda mot livet för att köra på i den takt jag visste kunde hålla mig “över ytan” utan att drunkna. Att drunkna i stress och ångest.
Tills jag fick min hjälp och förstod att jag måste vara snäll mot mig själv. Ta i tu med allt det jobbiga, för att bara bli bättre.
Efter ytterligare ett destruktivt förhållande, som kan varit mitt svåraste break up någonsin, så hamnade jag på botten i livet. (Rör sig nämligen inte om någon pojkvän.)
Det som var fantastiskt då var att jag VISSTE att det går att övervinna. Jag var ju redan påväg. Jag insåg vad jag var tvungen att göra för att rädda mig själv, så att jag kunde bli vän med mig själv på riktigt och en gång för alla..
Jag låg på botten och brottades ett tag. Vilket är naturligt när det händer att livet vänder, som det minst sagt kändes. Efter ett tag fick jag nog och slutade att kämpa emot och lät mig förstå att jag är värd att leva ett bra liv. Ett långt liv och framför allt ett lyckligt liv.

Här är jag nu, Stark från insidan till utsidan. Vän med mig själv och mina brister och jag har slutat kämpa emot livet. Fyra år av en blandning av kamp och seger, i de mesta delar av livets alla kategorier.
Det min vän, är vad de två fotona skiljer sig åt. 

Det sägs att turbulenta tider föder stora ledare.
Jag känner mig som en ledare.
Jag är en ledare. 
Däremot känner jag att jag har utvecklingspotensial för att bli en ännu bättre en.
Man är ju aldrig färdig lärd här i livet.
Då kan jag passa på att påminna dig om att även du är en ledare. Om du vill vara det. Ta kontroll över ditt liv, låt inte livet styra dig.

Måndags peppen är total och en ny vecka har återigen infunnit sig!
Låt oss säga att vi tar den med storm – tillsammans.
All kärlek, PUSS!

Miss Pink

By Monday, March 30, 2015 0 , , Permalink 2

Miss pinkMiss pinkMiss pinkMiss PinkMiss PinkMiss Pink

Miss Pink.

Vilken helg! Full med jobb, födelsedagsfirande, svettigt CW pass med härliga deltagare och ja, listan kan göras väldigt mycket längre..
Jag hoppar över det, för att i snabba drag säga, Hej & välkommen Måndag – jag såg inte när du klev in i mitt liv! (Då kanske du förstår i vilken hastighet jag upplevde helgen.)

Vad tycker du om min outfit ovan? Miss Pink! 

 

// Inte bara det att det är en ny vecka och sommartid har börjat, utan vi kliver ju även in i April. Det betyder dessutom att första kvartalet av år 2015 passerar förbi.
I ärlighetens namn –  så har jag blandade känslor.
Trotts att jag alltid försöker överträffa mig själv och alltid utvecklas, så sker det att jag går “tillbaka till mitt gamla jag”. Inte med flit, men när man har haft många år av stress, så är de lätt hänt att jag låter den komma tillbaka och ta över utan att ens riktigt hinna reflektera över det.
Just detta upplever jag hände under Mars. Månaden är slut – och vad hann jag göra? Knappt ens börja.

Det är dock ingenting som jag hänger läpp över – snarare tar till mig och erkänner för mig själv (och just i detta nu för dig), för att säga att det är okej att “misslyckas” i sin plan. Det jag nu kan göra är att ändra tidsramen för mållinjen och bara putta den framåt, ge mig själv en klapp på axeln och säga till mig själv “Jag fixar det här och kommer att ta igen det med hästlängder!” För det vet jag att jag kan göra.
Som du vid det här laget vet, så är inte livet perfekt. Det viktigaste är bara att inte låta det negativa ta över helt och hållet. Du har en ny chans varje dag att ta tillbaka kontrollen över ditt liv.
Tänk. Varje dag får du en ny chans. Att ta tillbaka kontrollen och bestämma hur bra ditt liv blir.
Underbart va?!

Btw, någon som är sugen på att se resultat från frisörbesöket i fredags?

5 tips till att hantera din ångest

By Sunday, February 1, 2015 0 , , , Permalink 2

Jamiee

Att ha sådan ångest över livet och att du är så stressad så du inte kan tänka klart och känner stor oro över livet, att du inte kan se ens en vecka framöver..
Det var jag.

I förra inlägget så beskrev jag i en “större bild” av hur det var, men den första meningen på det här inlägget är mer koncentrerad på hur det faktiskt har varit.

Ångest är något som alla människor “lider” av. Visste du det? Att alla har det.
Det är något som våra reptilhjärnor har bevarat och är en av våra nödvändiga signaler som skickas ut i kroppen.
Ett enklare exempel på varför vi har den är för att vi bland annat kunna prestera i olika sammanhang. Ex, en presentation i skolan. Den var ju lite ångestladdad eller hur?

Det är dock viktigt att kunna leva “ett normalt” liv och inte ha andan i halsen som om du springer ett marathonlopp dagarna i ända (som jag ibland beskrev hur jag kände mig).  För det kan ju hända att din ångest eskalerar ibland.

Jag pratar öppet om detta, för att jag vill dela med mig av den livskvalitén jag har hittat idag!
Jag vill att både tjejer & killar där ute ska ha en chans att kunna känna “Fasiken vad skönt. Jag är inte ensam.”

 

Här ger jag er 5 tips om hur du kan hantera din Ångest:

1.) Prata om det. Nummer ett. Superviktigt! Jag själv gick runt i 23 år och fattade ingenting. För att jag inte sa något. Så fort jag började prata om det med min dåvarande terapeut så lättade det. Sedan när jag förstod att det var enorm ångest som jag gick och bar på, så var jag öppen om det till mina vänner och så vidare. Det känns genast bättre när man “lyfter på locket” och låter det värsta sippra ut.

2.) Sök hjälp. Jätte viktitgt. Om du känner att din ångest inte är hanterbar, känner att den tar över ditt liv, eller att du inte “fungerar” normalt i vardagslivet. Ta hjälp av proffs! De är endast dem som kan se till att du får rätt hjälp, och rätt redskap för att Du ska bli bättre på att hantera din ångest! Det går alltid att vända sig någonstans, googla vart närmsta hjälp finns –  i din stad.
Svårt att hitta? Gå till vårdcentralen, gå någonstans! De hjälper dig. Det viktiga är bara ATT du gör det.

3.)  Var medveten! Vet du vad det är som pågår i den kroppsliga processen när det kommer till ångest? Vet du hur en “ångest kurva” ser ut och vad som kan påverka din ångest? Läs på! Jag förstod inte att det gick att jobba med ångesten på det sättet som jag gör idag. När den var som värst så trodde jag att jag skulle tappa andan till slut och dö av syrebrist, typ. Så är det dock inte. Ångest är inte farligt. Dessutom är det så att när du lärt dig känna av “varningssignalerna” så kan du stoppa ångesten att eskalera till max. Och till slut så har du bukt på den och attackerna blir mindre “kämpiga”. (Något du får lära dig om du går i KBT bland annat.)

4.) Kartlägg och sluta undvik. Exponera dig. Lite beroende på vad för ångest du mest drabbas av så kan man jobba med den på olika sätt. Är du som mig som har lite all möjlig ångest så får man kanske börja där den är som värst.
Vi kan ta mig som exempel: Min prestationsångest kontrollerade mitt liv ett bra tag. Jag slutade att göra det jag älskar mest – dansa.
Det tog mig 5 år att gå in i en sal överhuvudtaget. Men jag gjorde det. Jag satte upp ett mål. Jag skulle sluta undvika gruppträningssalar och exponera mig för min rädsla och idag ser man mig skuttandes på olika gruppträningar på gymmet!
Börja alltid med de minsta ångestkällorna först..

5.) ANDAS. Om det är något som du ska lägga på minnet så är det att Andas. Lungt och fint när du känner att ångesten kommer.
Det finns en tendens att vi spänner oss, blir stela eller liknanande när vi känner obehagskänslorna av ångesten som kryper sig på.
Då brukar vi också hålla andan, andas korta snabba andetag eller liknande. Det förvärrar bara. Därför ska du fokusera på att hitta andningen. Djupa fina andetag. Så ska du se att det känns bättre.

 

// Detta är tips utifrån min egna erfarenhet och min hantering av detta. 
Det är viktigt att tänka på att vi alla är olika individer med olika situationer. 
Ta hand om dig, din kropp och din själ. <3 

Jag hoppas att det ger något någonting.

Ha en fin Söndag, gullisar!