Elefanten som sitter på bröstet

elefanten som sitter på bröstet

Hoppas helgen varit super. Här kommer mitt Söndagsinlägg;

Elefanten som sitter på bröstet.

Har du någonsin känt den?

Det är många som aldrig har fått höra det eller fått det förklarat för sig vad det är, men vi alla har känt det.

Ångest. Panikångest. Prestationsångest. Ångest-ångest. Eller som jag först förklarade det; Elefanten som sitter på min bröstkorg. 

Jag förstår att det är och har varit tabu väldigt länge att prata om det, men jag vet hur viktigt det är att göra just det. Just av en anledning till att det kan få så otroligt tråkiga konsekvenser i långa loppet om de skulle eskalera och man inte kan hantera det. De kan ju bli så illa att man inte vet vart man ska ta vägen och då är det läge att söka professionell hjälp.
En utav anledningarna som gör att jag tjatar om detta är att när jag gick på gymnasiet så förlorade jag en bästa vän. Hon blev nästan 19 år gammal. Hon är en utav anledningarna till att jag är lite klokare idag och att jag tänkte efter en, helst två gånger innan jag lät hopplösheten ta över.
Hon tog nämligen sitt liv.
Jag, som många andra blev kvar.. Det ska aldrig behöva gå så långt.

Under den perioden så satt elefanten ganska ofta och länge på min bröstkorg. Jag fick dock aldrig förklarat för mig hur jag ska ta mig till för att kunna lätta på trycket, alltså att få elefanten att lyfta rumpan och gå sin väg. Det kom mycket senare i livet.

Detta är inte meningen att detta ska bli något depp inlägg, snarare pepp inlägg.
Hur då  kanske du tänker när jag nämner så oerhört tunga grejer?

Det är så att min elefant har suttit på min bröstkorg så ofta och så länge under hela mitt liv att jag funderar snart på att döpa den.. Haha! Skämt o sido men,

Jag har jobbat hårt. Jag har slitit. Jag har viljan och jag har en jäkla positiv målbild av livet. Därav har jag idag inte samma problem med ångest / panikångesten idag. Jag tackar mig själv och de som hjälpt mig på vägen. Jag kan många gånger hantera det innan det uppstår, för jag valde att jobba med de verktyg som jag fått.

Nyligen så hade jag ett samtal med en mycket yngre tjej som fick mig att inse att det är många som sitter där, i garderoben, i hallen, eller i hörnet med just sina egna elefanter på bröstet. Dem vet inte vad det är för något och de kan liksom inte sätta ord på det. Det kan till och med ibland kännas som om det aldrig kommer försvinna, att man ska dö, eller att man tappar andan vilken sekund som helst.

Jag vill att du ska veta att alla, och då menar jag alla friska människor har ångest.
Någonsin tappat plånboken och kännt trycket över bröstet? – Ångest.
Sedan finns den i mängder av olika grader. Det är när du känner som ovanstående (ej plånboks incidenten off course) som man måste lära sig att jobba med den.

Den där unga tjejen sa tyst efter att jag hade förklarat min elefant historia; “är det de som är ångest?”
kände jag att jag önskar att vi fick detta förklarat för oss mer. Att vi pratar öppet om det. Slutar skämmas, eller får lära oss mer om det tidigt i skolan – you name it.
Att vi förklarar; den är inte farlig. Det är OKEJ att känna ångest. Det kan kännas tufft men det bästa är att den går över. <3

Depp till pepp? Jag hoppas det.
Att lära sig gör oss smartare och starkare. Jag tar första plats i ledet och visar gärna vägen, lyfter på locket för ämnet. Det är okej att inte alltid vara hundra, just därför delar jag detta med dig. Jag hoppas dessutom att det kan vara till en hjälp för någon.

Kan jag kan du <3

Må bäst, Jamie