Elefanten som sitter på bröstet

elefanten som sitter på bröstet

Hoppas helgen varit super. Här kommer mitt Söndagsinlägg;

Elefanten som sitter på bröstet.

Har du någonsin känt den?

Det är många som aldrig har fått höra det eller fått det förklarat för sig vad det är, men vi alla har känt det.

Ångest. Panikångest. Prestationsångest. Ångest-ångest. Eller som jag först förklarade det; Elefanten som sitter på min bröstkorg. 

Jag förstår att det är och har varit tabu väldigt länge att prata om det, men jag vet hur viktigt det är att göra just det. Just av en anledning till att det kan få så otroligt tråkiga konsekvenser i långa loppet om de skulle eskalera och man inte kan hantera det. De kan ju bli så illa att man inte vet vart man ska ta vägen och då är det läge att söka professionell hjälp.
En utav anledningarna som gör att jag tjatar om detta är att när jag gick på gymnasiet så förlorade jag en bästa vän. Hon blev nästan 19 år gammal. Hon är en utav anledningarna till att jag är lite klokare idag och att jag tänkte efter en, helst två gånger innan jag lät hopplösheten ta över.
Hon tog nämligen sitt liv.
Jag, som många andra blev kvar.. Det ska aldrig behöva gå så långt.

Under den perioden så satt elefanten ganska ofta och länge på min bröstkorg. Jag fick dock aldrig förklarat för mig hur jag ska ta mig till för att kunna lätta på trycket, alltså att få elefanten att lyfta rumpan och gå sin väg. Det kom mycket senare i livet.

Detta är inte meningen att detta ska bli något depp inlägg, snarare pepp inlägg.
Hur då  kanske du tänker när jag nämner så oerhört tunga grejer?

Det är så att min elefant har suttit på min bröstkorg så ofta och så länge under hela mitt liv att jag funderar snart på att döpa den.. Haha! Skämt o sido men,

Jag har jobbat hårt. Jag har slitit. Jag har viljan och jag har en jäkla positiv målbild av livet. Därav har jag idag inte samma problem med ångest / panikångesten idag. Jag tackar mig själv och de som hjälpt mig på vägen. Jag kan många gånger hantera det innan det uppstår, för jag valde att jobba med de verktyg som jag fått.

Nyligen så hade jag ett samtal med en mycket yngre tjej som fick mig att inse att det är många som sitter där, i garderoben, i hallen, eller i hörnet med just sina egna elefanter på bröstet. Dem vet inte vad det är för något och de kan liksom inte sätta ord på det. Det kan till och med ibland kännas som om det aldrig kommer försvinna, att man ska dö, eller att man tappar andan vilken sekund som helst.

Jag vill att du ska veta att alla, och då menar jag alla friska människor har ångest.
Någonsin tappat plånboken och kännt trycket över bröstet? – Ångest.
Sedan finns den i mängder av olika grader. Det är när du känner som ovanstående (ej plånboks incidenten off course) som man måste lära sig att jobba med den.

Den där unga tjejen sa tyst efter att jag hade förklarat min elefant historia; “är det de som är ångest?”
kände jag att jag önskar att vi fick detta förklarat för oss mer. Att vi pratar öppet om det. Slutar skämmas, eller får lära oss mer om det tidigt i skolan – you name it.
Att vi förklarar; den är inte farlig. Det är OKEJ att känna ångest. Det kan kännas tufft men det bästa är att den går över. <3

Depp till pepp? Jag hoppas det.
Att lära sig gör oss smartare och starkare. Jag tar första plats i ledet och visar gärna vägen, lyfter på locket för ämnet. Det är okej att inte alltid vara hundra, just därför delar jag detta med dig. Jag hoppas dessutom att det kan vara till en hjälp för någon.

Kan jag kan du <3

Må bäst, Jamie

Gruppsträningsinstruktör

Gruppträningsintruktör

Är jag nu en blivande Gruppträningsintruktör? 

Gårdagens instruktörs auduition på Nordic Wellness är avklarad. Jag hade knappt förberett mig, då jag bestämde mig kvällen innan att jag skulle gå på den. Så jag panik-ladda telefonen med musik, bestämde vad jag skulle presentera och så försöka lugna nerverna.
Prestationsångesten kröp sig på, sakta men säkert.

Hade detta varit för 2 år sedan, så hade jag nog både gråtit och (nästan) kräkts av nervositet.
Nu var jag mer nervös över att inte klara mig igenom.  Jag har lärt mig att livet är inte över om du får ett nej, det betyder bara att du måste öva mer! Jag har alltid bara sett det som svart eller vitt. Ja eller nej. Dö eller leva. Bäst eller sämst.

Mitt idag, medvetna jag, inser att de är inte för att de inte tycker om mig, som de kanske inte “släpper igenom mig” på denna audition. De är bara mer övning som behövs adderas.

Okej. Så jag “hann” förbereda 3 låtar. 3 koncept.
-Indoor Walking – det kan väl inte vara så svårt att improvisera? Bara köra på! Tar i, går och joggar passet igenom, tänkte jag.
-Core – Mycket mage, lite rygglyft, tar en skön låt och bara köttar på. Improvisera hela, utan konstigheter.
Och sist:
-Ett danspass – Dans. Dansa. Okej. De kan jag ju.
Därav sitter prestationsångestsen djupt, från skoltiden, tonåren. Jag ska ju vara fullfjädrad för det här tycker jag ju själv. Ribban läggs HÖGT. Väljer låt. Black out. Får hjälp med en kort stegkombo. Jag tänker: Hur ska detta gå?! 
Men jag måste välja med dans. Det är ju där min största passion sitter!!

Väl inne i salen; Ja, då börjar vi! Välkommna - Jamie, du börjar – du kör DANS.
Hjärtat slår volter.
AH! PÅ RIKTIGT?! Jag vill köra ett annat koncept?! Snälla. Inte dans. Nu på en gång!?
Aha, ja. De valde, och jag skulle bara få visa den. Ingen walking och ingen core..

Jag går upp. Jag kör. Jag vet att jag tappar det. Jag vet knappt vad jag håller på med. 8:orna blir kanske till 5:or. Jag vet inte. Tankarna är överallt. Fasiken också! Jag kunde ju ha kört en AWSOME walkingklass. Vad gör jag för steg nu? Är låten aldrig slut?
Jag samlar mig någonstans i låten; Det här är min chans. Gör det bästa du kan..

//

Först ut – Först klar.
Jag kopplar av när jag går av, och har riktigt roligt resterande 2 timmar med alla andra härliga människor.
Jag gjorde det.

Jag hade vart så nervös och prestationsångesten hade vart så stor, så att när jag väl kommer hem på kvällen, har jag t.om. förträngt vilken låt jag spelade..

Dansen är så betydelsefull för mig och den är lite av min största mardröm att få ratad.. Men jag fick chansen att bevisa för mig själv att jag är värd att försöka. Jag är värd att få utvecklas och ge mig själv en chans att lyckas! 

 

 

 

- – – – – – – – – – – – -

I förmiddags fick jag ett sms; “Halloj! Såklart ska du utbilda dig till GT instruktör!! Kram”

Glädjetårar. I freakin did it!! 

Nu är det bara bestämma vilken klass jag ska utbilda mig till Gruppträningsintruktör i, FÖRST! :D