Emotional Storm

Emotional Storm
Solen skiner, Jag är ledig och livet känns, ja – faktiskt rätt jobbigt just idag. 

Jag har en dag där jag bara är översvämmad av jobbiga känslor, då livets baksidor gör sig påminda. Kanske är det någon som känner att det är för djupt att blogga om, men jag vet att det finns mycket styrka i det som kanske ger något hopp till någon annan där ute som har det tufft. Det är okej att känna & prata om saker & ting.
Det är till och med otroligt viktigt att vi gör det!

Det är nämligen så att idag känner jag ångest över mitt liv som inte är som jag kanske riktigt har planerat. Jag blir ofta påmind om min brutna relation med min mamma, som gör så otroligt ont ibland. Idag är en sådan dag. Jag kommer ju i samma veva på att jag då helt plötsligt är föräldrarlös – då min far har varit ur bilden sedan jag var 4. Föräldrarlös? Men de båda lever ju? I ärlighetens namn så är det inte så enkelt och min relation till min mor är hos mig fortfarande ett upprivet sår. Vi gick skilda vägar för 3 år sedan då jag höll på att gå under. I snabba drag kan man väl säga att mitt liv gått ut på att vara mamma till min egna mamma och tillslut så gick det inte så bra. Att jag tre år senare fortfarande sitter här och mår dåligt kanske får folk att tänka att det bara är att ta upp bekantskapen igen, däremot så är inte det ett alternativ av många olika anledningar. Att känna känslan av att det inte finns någon mamma att ringa om jag skulle bli dödsjuk, eller vara med i en olycka eller en enklare sak som när livet kanske vänder eller när man vill dela med sig av världens bästa nyheter – är fruktansvärt jobbig. Jag känner mig ensam. Kikar jag på min uppväxt överlag, så var jag ju bara där och kunde väll inte förlita mig på att de vuxna runt om mig skulle hjälpa till som vuxna ändå, men jag var i alla fall inte ensam hemma. Mamma var ju där. En mamma är ju alltid en “mamma” i ett barns ögon. En känsla av trygghet – trotts att det kanske inte finns någon. Jag har genom alla mina år hittat en inre styrka som drivit mig framåt. Ett driv utan dess like. En passion om att Lyckas här i livet som gjorde att jag inte la mig raklång, eller gav upp. Jag ville bli någon. 

Första tanken om vad jag “igentligen fightas med” kom när min 3 år äldre bror frågade mig för två sommrar sedan; “Jamie, Vad är det du har gjort för att komma dit du är idag? Hur lyckas du?”. Då att tillägga att hans liv inte varit felfritt & jag kunnat hamna i samma soppa lika enkelt om jag gav upp. 
Jag funderade först ett tag; “Well. Jag står ju rätt still just nu? Jag har ju så himla lång väg kvar till mina mål..” Men det var ju inte hela sanningen. Efter flera terapisamtal i mitt liv och ytterligare en fråga från min lillebror Om hur jag lyckas? så har jag nu reflekterat ett tag. Jag har DET. Det där drivet, den kämparglöden som aldrig kommer få mig att lägga mig raklång och ge upp, trotts tårarna som rinner ner längst mina kinder för miljonte gången. Så känner jag alltid att; jag är jag f*n inte klar. Det jobbiga känslan som tätt kryper sig på är; Hur ska jag bära mig åt för att komma hela vägen? Det blir lite av samma utmaning som att växa upp – det var ingen som sa till mig hur man skulle bli vuxen, skaffa bankkort, söka jobb eller visade mig hur man gör här i livet. Jag fick utforska det själv. Jag var ju mamman i mitt liv, oavsett om jag var 6,12,17 år gammal..
Att vara ensam är en svår sak. Men efter att fått höra att det är ett mirakel att jag varken är alkolist eller narkoman efter mina år i livet, så har jag fattat galoppen – jag är en krigare. Jag måste bara våga mig ut på mer okänd mark och ta till mig mina drömmar. Våga misslyckas och inte känna att livet är över om jag måste återvända och börja om. Det läskiga är när man vet att mammas famn inte kommer att ta emot mig om jag kommer besägrad hem igen.. Men jag får försöka hitta min trygghet inom mig själv. Ibland känner jag mig som 87 på grund av min långa livserfarenhet, medans inom mig så känner jag mig ibland som 5. Bägge delarna är okej och får mig till den jag är. Som jag fått höra innan; Jag är en gammal själ i en ung kropp. Samtidigt som tårarna talar om att jag fortfarande känner barnet inom mig svälta av obesvarad kärlek. 
Och vet ni vad? Jag har tagit mig så här långt. 
Jag lever, jag har drivet och jag ska hitta min väg.
Att ha sådana här dagar är jobbigt rent känslomässigt, men så otroligt viktigt så att man själv kan se kontrasterna i sitt liv. Du får en överblick om vart du är i tillvaron & vad du vill. Att sakna någon men ändå inse att det är viktigt att du tar hand om Dig. Du (jag) är viktigast i Ditt (mitt) liv. Heja oss!

Idag får vara en uppochner dag. Jag vet att jag vänder på den snart igen och hittar peppen.

“I do believe in myself.
I do believe I’m strong. I can do this.”

 

_______________________________
A long explanation of my emotional storm inside of me today. 
Even if I’m free from work, the sun is shining and life should be good – I feel that today is a hard day.

Today is a day I got reminded of my broken relationship with my mum. I haven´t spoke that much about it in the blog before but I hope I can give somebody something to be honest about it. Life isn´t easy or fair all the time. But you have to try to remember that you´ve come all this way. And why did you do that? 
If you want to read more about my story, feel free to use google translate. It could be worth it. 

Much love, and remember to believe in yourself. 
It is okey to have bad days, just pick up yourself right after!

Love, J

Lärdom av en polaroid bild

By Wednesday, September 9, 2015 0 , , , Permalink 2

Polariod

Tar du 40 st bilder på dig själv och raderar ungefär 38 st av dem?
Och i så fall varför? 

Denna veckan verkar jag sitta på så otroligt mycket som jag vill säga er läsare. Jag skulle vilja stå och föreläsa om livet och mina erfarenheter av vad jag lärt mig genom åren, för att få många av er att se en annan bild av saker och ting och att börja tro på er själva..
Självklart är jag inte fullärd av livet, jag lär mig saker varje dag men jag brukar säga att jag är en gammal själ i en ung kropp. Det är min legitimation som säger hur gammal jag är, men det är min uppväxt och alla situationer jag befunnit mig i som har plussat på några år på nacken..
Vissa kallar mig klok, andra kallar mig för tråkmåns eller tror att jag gör mig märkvärdig samtidigt som vissa kallar mig inspirerande. Jag känner bara att jag är jag.

Idag ville jag berätta om en tanke, eller faktiskt en lärdom som slog mig när jag tog ovanstående Polariod. Det var det kortet som vi tog för att testa kameran innan Nelly uppdraget.
Kameran var från 70-talet. Du fick ställa in alla inställningar med tålamod, du fick en chans för att få en okej bild och du visste inte alls hur det skulle bli förens efteråt. Filmen var en äldre variant och när kortet spottades ut ur kameran så skulle det ta ytterligare 45 minuter innan jag fick se slutresultatet..
Jag var spänd och riktigt förväntansfull! Jag kollade på klockan ett par gånger innan det var dags att kolla på kortet – och där var det!
Nästan en hel timme senare fick jag se ett enda ögonblick, vara helt operfekt men ändå så perfekt.

Ovanstående budskap: Du har ibland bara en enda chans i livet. Ta den men behandla den varsamt.
Ibland är det heller inte slutresultatet som är det viktiga, det är att du bromsar in och njuter av resan dit. Blir det inte helt felfritt i slutet så ska du inte bli ledsen. Det är mer speciellt när resultatet blir precis som det blev.
Våga!  Och tro på dig själv.

Det där kortet är förevigat. Det gick inte retuschera, ändra färg eller klippa. Det är jag rakt upp och ner. Helt jäkla operfekt, perfekt.
Förr i tiden var man glad att man kunde förvekliga minnen på detta sättet. Idag tar vi 40 kort och raderar 38 av dem. Visst är det lustigt? Men varför gör vi det?
Du är ju helt okej som du är. Du är unik och speciell. Det är anledningen till att du kan säga att du är helt perfekt som du är..

Hoppas att du fick med dig någon tanke efter detta långa inlägg.
Önskar dig en fantastisk fortsatt Onsdag.
Puss mina stjärnor!